Sedan urminnes tider har det funnits en tradition, eller snarare ett perspektiv på tradition som kallas esoterism. Termen härstammar från grekiskans esôterikos, som betyder ‘det som är inåt’, och betecknar både det som söks inom, liksom initierades hemliga samfund. Denna inre väg är mystikernas, som söker upplysning och enhet med sin gudomliga källa. Inte i den yttre världen, utan inom sig själva. Alla religioner, både österländska och västerländska, rymmer en inre kärna där mystikens angelägenheter vördas som det religiösa livets sanna ande.
Den västerländska esoteriska traditionen, av vilken martinismen är en väsentlig del, omfattar en stor rikedom av strömningar, såsom gnosticism, hermetism, teurgi, alkemi och kabbala.
Den martinistiska traditionen har tre grundare som alla utlade samma lära. Gemensamt för dem alla var deras rot i en västerländsk esoterisk gnostradition, där människan måste förlösa sig själv från det som hindrar henne från upplysning, självkännedom och frihet: vad vi kallar Reintegrationens process.
Denna tradition har tagit flera former till dess att den återförenades under ett baner i en orden: Ordre Reaux Croix.
Under 250 års lopp har martinismen flödat som en förgrenad flod genom europeiskt tänkande, filosofi, konst och esoterism, och inspirerat vad dess grundare Martinez de Pasqually kallade begärets människa att trotsa världens kalla tomhet, och åter tända en eld där mörkret slagit sina rötter.
Ursprung
Den martinistiska traditionens äldsta ursprung är osäkert, men den organiserades först som en Orden i Frankrike år 1767: Ordre des Elus Cöen – De Utvalda Prästernas Orden.
Traditionens grundare var Martinez de Pasqually, och hans två lärjungar Louis-Claude de Saint-Martin och Jean-Baptiste Willermoz. På grund av likheten mellan de två förstnämndas namn fick traditionen så småningom smeknamnet ‘martinism’ av allmänheten.
Under traditionens första århundrade gav dessa två lärjungar upphov till ytterligare två rörelser. Willermoz grundade Ordre de Chevaliers Bienfaisant de la Cité Sainte – De Välgörande Riddarnas Orden av den Heliga Staden (ofta kallad den Skotska Rektifierade Riten), och Saint-Martin gav upphov till Voie Cardiaque – Hjärtats Väg.
Dessa tre traditioner grundades alla på samma läror, men förmedlade dem genom olika system av initiationer och instruktioner, anpassade till olika mottagare och deras behov. Unikt för dem alla i sin tid var att de var öppna för både män och kvinnor. Som ordnar var de självständiga, men arbetade också i nära relation till varandra.
På grund av martinismens grundläggande övertygelse om individens okränkbara helighet, mänsklighetens jämlikhet och vår rätt att söka andlig utveckling, förföljdes de under den franska och ryska revolutionen såväl som under andra världskriget. Flera martinister sändes till koncentrationsläger, eller avrättades.
Martinez de Pasqually
Pasqually var ursprungligen en grenadjär av spansk härkomst, född i Grenoble, Frankrike, någon gång mellan 1710 och 1727.
Detta var en tid då katolicismen var den enda lagliga religionen i Frankrike, och hans tids stora sociala skillnader banade väg inte bara för den blodiga revolutionen, utan också för det upplysningens tidevarv som skulle följa den.
Hans far var ursprungligen från Alicante, och familjen ryktades ha stått i Inkvisitionens tjänst.
Källorna till hans läror förblir ett mysterium, men vi vet att hans far var frimurare, och enligt en frimurerisk stiftelseurkund som Pasqually framlade för den franska Storlogen, gavs han myndigheten som Vice Stormästare med rätt att grunda och styra sina egna loger av sin far. Denne hade i sin tur mottagit den från den jakobitiske prinsen Charles Edward Stuart, daterad 1738. –Samma år som Påve Clemens XII utfärdade sin bulla ‘In Eminenti’ som förbjöd alla katoliker att bli frimurare. Denna regel bekräftades på nytt 1983 av Kardinal Joseph Ratzinger, senare Påve Benedikt XVI.
Pasquallys far initierade sin son som frimurare, och överförde i enlighet med urkundens myndighet samma rättigheter till sin son.
I några av sina brev skriver Pasqually att han förutom av sin far också instruerades av en person som han kallar sin äldre lärare, men som aldrig namnges.
Även om detta inte är osannolikt kan det för närvarande inte bevisas. Vi kan dock se vad han själv studerade:
I hans bibliotek fann man många mycket sällsynta verk om den tidiga kristendomen, särskilt rörande gnosticism, men också islamiska alkemiska verk och texter om klassisk hermetisk och hellenistisk filosofi. Läroplanen han föreskrev sina lärjungar var överväldigande, och de som sökte ‘den fulla esoteriska förståelsen’ av den första graden i hans orden behövde vara förtrogna med verken av Severinus Boëthius, Pythagoras, Celsus, Platon, Averroes, Augustinus, Hieronymus, Origenes, Ambrosius, Gregorius av Nazianzos, Athanasius, Basilius, Hilarius, Rabanus, Beda, S:t Johannes, Moses, Sokrates och Heinrich Cornelius Agrippa.” En av de mest utslitna böcker han lämnade efter sig var den första franska översättningen av Corpus Hermeticum, hermetismens kärnverk. Hans bibliotek innehöll också talrika sällsynta verk om teurgi och magi från medeltiden och renässansen.
I ett brev från martinisten Rostro (Ernst Friedrich Hecktor Falcke, borgmästaren i Hannover) skrivet 1779, skriver han att Pasqually var initierad i en mysterietradition som hans familj hade varit i besittning av i över 300 år, och som Pasquallys förfäder hade funnit under den tid de arbetade för den spanska inkvisitionen.
Huruvida detta är sant är svårt att fastställa, men det kan vara en möjlig förklaring till det omfattande bibliotek av ytterst sällsynta esoteriska böcker som Pasqually hade ärvt, av vilka många fanns med i inkvisitionens index över förbjudna och bannlysta verk.
En hängiven men besviken frimurare, grundade han så småningom sitt eget hemliga initiatoriska sällskap för att förmedla vad han ansåg vara den urgamla traditionen innan den ortodoxa kyrkans ränker undertryckte den. Han kallade sin orden De Utvalda Coën-Murarriddarnas Orden av Universum (Ordre des Chevaliers Maçons Élus Coens de l’Univers).
Hans orden och hans läror rörde Mänsklighetens sanna andliga ursprung som ett kärl för det Gudomliga Ljuset, och den mystiska och magiska vägen.
Detta skulle uppnås genom en rad stadier där initianden genomgick en rad stadier i vilka han både instruerades, konsekrerades och utövade en teurgisk praktik mot sin egen andliga och kroppsliga renande. Dessa var och är de viktigaste verktygen för Elus Coën i strävan efter den gnosis som leder från materiell okunnighet till andlig upplysning.
Sedan dess har våra läror förmedlats genom tre olika vägar; i sin ursprungliga form genom Elus Cohens ceremoniella orden, och för det andra som en orden av moraliskt och andligt riddarskap i C.·.B.·.C.·.S.·. - De Välgörande Riddarnas Orden av den Heliga Staden.
Jean-Baptiste Willermoz
Den ursprunglige skaparen av ‘Ordre de Chevalier Bienfaisant de la Cité Sainte’ - eller C.·.B.·.C.·.S.·. var Jean Baptiste Willermoz (1730 - 1824), nära vän och lärjunge till Martinez de Pasqually:
När Pasqually dog 1774 riskerade hans mästares läror att gå förlorade, och Willermoz beslöt då att använda en frimurerisk kropp som ett fordon för Elus Cohens Ordens inre och hemliga läror.
Willermoz var en pragmatisk person, en briljant esoterisk lärd och förnyare.
Hans verk som frimurare är av grundläggande betydelse och lärdom, men har tyvärr fallit i glömska under århundradenas lopp. Men historien framställer honom som en brinnande sanningens riddare som kämpade för att rätta till de hemliga sällskapens förfall och bristen på uppriktig längtan efter upplysning inom dem.
Syftet med C.’.B.’.C.’.S.’. är att göra det möjligt för Chevaliererna att följa Kristi Efterföljelse, och anta ett liv av moraliskt riddarskap som grunden för all andlig uppnåelse. I sitt främjande av det personliga arbetet att återuppbygga det som en gång gick förlorat, är ordens Riddares och Damers arbete att manifestera martinismens välgörande läror i världen genom välgörande och osjälviska gärningar.
C.’.B.’.C.’.S.’. är alltså den martinistiska traditionens ridderliga gren, Kristi fattiga riddare.
Louis-Claude de Saint-Martin
Saint-Martin, mer känd som ‘den Okände Filosofen’, är den siste av de tre grundarna av det som historien kommit att kalla Martinism. Då han var den mest kände av dem har Traditionen i hans efterföljd kommit att benämnas ‘Martinism’.
Louis Claude de St Martin föddes i en adlig familj i Amboise, Frankrike, den 18 januari 1743. Han blev en av Martinez de Pasquallys lärjungar i Elus Cohen, och även hans nära vän och sekreterare. Tillsammans med sin livslånga vän Willermoz gick han sin egen väg i att fördjupa sin Mästares väg, och sökte upprätta en tyst och mystisk väg till andlig upplysning. -Inte genom teurgi eller ritual, utan genom den inre “Hjärtats Väg.”
Han började instruera lärjungar i sina egna läror, som huvudsakligen var influerade av Pasquallys doktrin, men senare även inspirerade av den kristne mystikern Jacob Boehmes skrifter. Han reste runt i hela Europa, och skrev en omfattande mängd litteratur, alltid under sitt författarnamn ‘den Okände Filosofen’ - och lärde att tystnad och anonymitet är Adeptens sanna väg i vårdandet av den Heliga Elden.
St Martin gick bort den 13 oktober 1803, och lämnade efter sig ett stort antal lärjungar spridda över Europa, som förde vidare lärorna genom århundradena, genom små kretsar, och förtroliga initiationer mellan lärjunge och mästare.
Voie Cardiaque - Hjärtats Väg är alltså ORC:s mystiska och kontemplativa gren, ur vars rötter Ordens två andra grenar springer.
Toppen av dessa läror är den initiation Saint-Martin beskriver så:
“Den enda initiation som jag förordar och som jag söker med hela min Själs eld, är den varigenom vi kan träda in i Guds Hjärta inom oss, och där ingå ett Oupplösligt Äktenskap, som gör oss till Återställarens Vän, Broder och Brud … det finns ingen annan väg att nå fram till denna Heliga Initiation än att vi mer och mer tränger ned i vår Själs djup och inte släpper taget om priset förrän vi har lyckats befria dess levande och livgivande ursprung.”
Modern tid
I efterkrigstiden fann martinisterna sig därför utspridda och isolerade i olika delar av världen, ofta med ofullständiga ritualer, utspädda instruktioner och en bristande kunskap om både traditionernas ursprungliga läror och om varandra. Mycket av lärorna ansågs förlorat. Kvarvarande loger och tempel som förlorat kontakten antogs vara upplösta.
Flera av dem omorganiserade sig så småningom till självständiga nya ordnar, av vilka många existerar idag. Andra gick samman när kriget var över, och kommunikation över gränserna åter blev möjlig.
Under den tid de var åtskilda uppstod dock skillnader rörande deras organisation, vad de baserade sitt system på och hur det lärdes ut.
Försök att bevara och återställa traditionen hade lett till fel och missuppfattningar som bröt sig loss från den ursprungliga martinismens kärnvärden, såsom uteslutningen av kvinnor, införandet av populistiska religiösa idéer, politiska riktlinjer, pseudovetenskap och fördomar mot de ursprungliga lärorna och deras ritualer.
Grundandet av Ordre Reaux Croix
År 2002 beslöt norska martinister som var väktare och successionsbärare av de tre traditionerna att återförena dem under ett baner, i en orden, där de skulle återställas till sin ursprungliga form, och så bli tillgängliga i en enad organisation, tillgänglig för både män och kvinnor.
Ordre Reaux Croix grundades för att återvända till traditionens källa: lärorna hos de tre Mästare som upprättade den.
O.·.R.·.C.·. är därför en väktare av alla de tre grenarna, och deras avläggare: Elus Coën, Chevaliers Bienfaisantes de la Cité Sainte - C.·.B.·.C.·.S.·. och Voie Cardiaque.
Under sitt första årtionde har Orden samlat franska, tyska och ryska manuskript och ritualer. Flera av dessa troddes vara förlorade, eller var alldeles okända. På detta sätt har traditionen omsorgsfullt återställts och åter aktualiserats för vår tid.
Martinismen är tidlös, orden är det inte. Då originalet bevaras såsom det var, behöver det ständigt tolkas och omtolkas in i den tid vi lever i. Nya studier, översättningar och publiceringar av martinistiska verk är därför en central strävan för Orden.
Portalen till vad vi uppfattar som den ursprungliga martinismen börjar för alla i den yngsta av traditionerna, Voie Cardiaque –Hjärtats Väg, där vi studerar mysticism, meditation, kontemplation, inre alkemi och enkel teurgi.
Efter att ha uppnått den Andra graden kan Initianden ansöka om att bli mottagen i de två äldre traditionerna. Här fördjupas arbetet med teurgi i Elus Coën, eller esoterisk filosofi, etik och riddarskap i C.·.B.·.C.·.S.·.
Ordens Suveräna Råd presiderar i Norge, där Stortemplet administrerar övriga tempel och kretsar.
Ordre Reaux Croix räknar idag omkring 200 medlemmar, och finns i Norge, Sverige, Kanada, Grekland, Argentina, Brasilien, USA och England.
Martinister från andra ordnar är välkomna att besöka oss och delta i våra möten. De som skulle vilja ansluta sig till vår orden kan göra det samtidigt som de naturligtvis behåller sina tidigare tillhörigheter.