Utvalda texter av Louis-Claude de Saint-Martin

Texterna här är utvalda som en kort introduktion till Louis-Claude de Saint-Martins lära och filosofi, där den okände filosofen själv får presentera några av sina teser, vilka vi sammanställt och givit rubriker till. De kommer ursprungligen från en rad av hans böcker, men är på svenska hämtade från verket ”Saint-Martin, den okände filosofen – hans lif och tankar”, sammanställt och med noter av Franz v. Baader. Verket  blev översatt till svenska av E.W. Bergman och publicerades år 1873. Värt att notera är således att denna översättning kom till ca 15 år innan Martinismens pånyttfödelse i och med Papus bildande av Ordre Martinisme. Den svenska utgivarens uppmaning får ännu en gång presentera stroferna:

”Har vårt så jordiskt bundna sinne svårt att höja sig till de rymder, i hvilka Saint-Martins ande är hemma, så bör dock detta ej afskräcka oss från att söka bekantskapen med dessa centralsanningar, hvilka, på en gång så aflägsna från oss och så nära oss, mäktigt draga till sig hvarje hjerta, som öppnar sig för deras inflytande.”

Om Människans Natur

Menniskans själ är ursprungligen en Guds tanke; deraf följer, att medlet till förnyelse för oss är att åter ingå i vår sanna natur, d.v.s. att tänka genom vår egen princip och använda våra tankar såsom likaså många organer till åvägabringande af denna förnyelse.

Till sin rot är menniskan endast och allena ett Guds begär, och i sjelfva verket borde hela vårt väsende uteslutande bestå i den universela och beständiga känslan af de särskilda Guds begär, som i de förmögenheter, hvaraf vårt väsende består, hafva sin motsvarighet.

1:o Du är menniska, glöm aldrig att du representerar den menskliga värdigheten; bär aktning för denna adel; det är ditt första och högsta uppdrag på jorden.

2:o Ditt lifs lag är inom dig, i det ljus som utstrålar utur ditt väsende såsom Guds afbild, icke i de skrifvna böckerna som blott äro menniskans afbilder.

3:o Vaka öfver detta ljus och tillåt icke att det förspilles i tomma ord. Den som ständigt vakar öfver sitt ord, han vakar öfver sina tankar, han vakar öfver sina känslor, och den som så vakar, han styrer sig sjelf väl.

4:o Den som väl styrer sig sjelf, han låter sig ledas af Honom, som leder allt, och som leder vår själ, i det Han genom lidandet renar henne från allt hvad orent hon har, genom öfning i beständiga strider stärker henne i hennes svagheter och så förer henne allt längre och längre framåt, till dess hennes pröfningars lopp är fulländadt.

Jag skulle vilja tre saker:

1:o att menniskan aldrig glömde, att det ?nnes ett annat ljus än elementar-ljuset, och att detta senare endast är en slöja och ett omhölje för det förra.

2:o att menniskan måtte öfvertyga sig om att intet kan eller får hindra henne från att utföra sitt verk.

3:o att hon måtte inse, att det, som menniskan bäst vet, är det som hon icke lärer sig.

Om den Aktiva Orsaken

En sanning, som jag ofta upprepat, är, att man kan ?nna Gud öfverallt; ve derför den som fäller modet och låter sin tro på Gud försvagas, likasom han ej mera trodde på Hans allmänna och allsmäktiga tillvaro! Men det är också en sanning, som är icke mindre viss, att man kan förlora Gud öfverallt, om man icke ständigt är på sin vakt. Ve derför dem, som låta sig vilseföras af de talrika irrljus, hvaraf alla rum i vår sorgliga öken äro uppfyllda!

Menniskan har förkunskap om allt, men hon fäster icke sin uppmärksamhet dervid. I sjelfva verket är allt inom vår atmosfer; konsten är att kunna läsa deruti.

Om Återställaren

Menniskan ville vara menniska utan Gud, men Gud ville icke vara Gud utan menniskan.

Om Han icke kommit till denna jord, hvilken, oaktadt Han var i verlden, allena kunde säga: »Jag är icke af denna verld«, så skulle hela menskligheten för alltid blifvit utesluten och skild från sitt sanna fädernesland.

Gud blef menniskornas son, för att ännu en andra gång blifva hennes fader.

Tro vi verkligen att Ordet kommit i verlden, så kunna vi ej heller tvi?a på, att Gud ännu hvarje dag och ögonblick likaså talar till oss, som Han fordom gjorde det, ty detta Ord kan icke vara overksamt på jorden.

Om Begärets Människa

Angående det inre arbetet och medlen till afklädelse och tillväxt – förgäfves skulle jag härom skrifva hela volymer för att göra saken tydligare, ty endast och allena genom begärets lifaktighet och den erfarenhet, som våra personliga framsteg gifva, är det någon förklaring härpå kan vinnas.

Den andliga utblottelsen är den lifliga känslan af vår mistning af det gudomliga härnere, hvarmed står i förening:

1:o en uppriktig längtan att återkomma till vårt fädernesland,

2:o de inre ljusstrålar, som den himmelska solen stundom nådefullt nedsänker i vår själs centrum,

3:o den smärta, som vi erfara, när vi, efter att hafva fått erfara några af dessa så tröstande himmelska strålar, återfalla i denna mörka region för att här fortsätta vårt botgöringsarbete.

Således kan jag ej påstå, att vi kunna gifva oss sjelfa denna helsobringande känsla; men vi kunna begära den genom hela vårt lif och viljoriktning, och Gud åstundar intet högre än att kunna meddela vår själ densamma…

Om Pånyttfödelse

“Utan en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike” (Joh. 3:3).

Detta pånyttfödelsens verk är det, hvarpå vi alla borde utarbeta, och är det mödosamt, så är det också uppfyllt af tröst genom den hjelp, som vi dervid undfå, då vi rättmodigt besluta oss att gripa an dermed.  Förutom den store Trädgårdsmästaren sjelf, som sår i oss, äro en mängd andra, som vattna och qvista trädet samt befordra dess tillväxt, alltid under samma den gudomliga vishetens vakande öga, som allena afser att pryda sina trädgårdar, såsom alla andra trädgårdsmästare, men som endast kan pryda dem med oss, emedan vi äro hennes skönaste blomster. Låtom oss begynna med att göra bruk af äfven de obetydligaste rörelser af dygd, af tro, af bön och handlingskraft, som gifvas oss; de skola föra till oss andra, som äfven sjelfva hafva sitt ljus med sig, och så vidare intill det för hvar och en särskildt bestämda fulla måttet; och vi skola finna, att den enda orsak, hvarför menniskorna hafva så många svårigheter och så mycken oro, är att de alltid ställa hinder i vägen för sin egen tillväxt; under det att, om de klokt och modigt begagnade den tid och den grad af utveckling, hvarpå de befinna sig, deras vandring skulle förekomma dem naturlig och lätt, och de snart skulle få erfara, huru svaret gåfve sig sjelf vid sidan af frågorna.

Om Invigning

Den enda invigning (initiation) som jag predikar och som jag söker med hela min själs eld, är den, hvarigenom vi kunna intränga i Guds hjerta och komma Guds hjerta att intränga i oss, för att der ingå ett oupplösligt äktenskap, hvilket gör oss till vår gudomlige Återställares vän, broder och brud. Det finnes för oss intet annat mysterium för att komma till denna heliga invigning, än att vi mer och mer nedsänka oss i vår varelses djup och icke förr släppa taget, än vi hafva lyckats derur frambringa den lefvande och lefvande-görande roten; emedan då alla de frukter, som vi efter vår art böra bära, på naturligt sätt skola framgå i oss och utom oss, så som vi se att detta sker med våra jordiska träd, emedan de äro fästade vid sin särskilda rot och icke upphöra att derur draga sin saft.

Om Bönen

Bönen är menniskans förnämsta religionsakt, emedan den förbinder vårt hjerta med vår ande, och endast är på grund deraf, att vårt hjerta och vår ande icke äro förbundna, som vi lefva midt ibland så mycket mörker och så många förvillelser. Deremot, när vår ande och vårt hjerta äro förbundna, förenar sig Gud på naturligt sätt med oss, emedan Han sagt oss, att ehvar vi, om ock blott två, äro församlade i Hans namn, der är Han midt ibland oss. Bönen, i det den förbinder vår ande och vårt hjerta med Gud, öppnar den gudomliga härden uti oss.

Hvad kan menniskan utbedja sig af Gud? huru skall hon bedja, och hvaruppå rikta sin bön? hon lider, men hon känner icke sitt lidande, huru skulle hon då känna sina behof? Det enda, som hon härnere har att göra, är att oa?åtligt sucka i sin själ, hålla sig ödmjuk, ringa och inåtvänd, på det i tystnaden från allt eget den store Läkaren måtte kunna komma till hennes bistånd, för att lära henne känna sin sjukdom och föreskrifva henne en deremot svarande behandling. Blott för Gud är vårt tillstånd fullkomligt bekant, och alla medel som vi af eget val förordna för oss, äro otillförlitliga och otillräckliga. O menniska, öfverväg storheten af ditt elände! du är nedfallen i djupet af en afgrund, och alla dina lemmar äro krossade; du är oförmögen att hjelpa dig sjelf, ja du vet icke en gång, hvarifrån och när din Läkare skall komma.

Bönen är själens andning.

Menniska, har jag stundom sagt till mig sjelf, du har smärtor, men du har makten att bedja till Gud! men på samma gång har jag ock sagt: huru skulle icke menniskorna hafva smärtor, när alla deras omsorger endast gå ut på att lösgöra sig ifrån behofvet att bedja till Gud!

En dag blef jag rörd till tårar vid dessa ord af en predikant: »huru skulle icke Gud vara långt borta ifrån våra böner, när vi icke ens sjelfve äro närvarande vid dem?«

Vi iaktaga till och med i den fysiska naturen bevis på att allt måste ära lifvets princip, om det vill mottaga någon hjelp och välgerning ifrån detsamma. För att jorden skal frambringa frukter måste fuktiga ångor (begär) uppstiga ur dess sköte, måste förena sig med de himmelska krafterna, och sedan nedstiga till jordens yta för att således med den fruktbringande daggen fukta henne; derförutan skulle hon intet frambringa: en lefvande undervisning, som lärer menniskan, att hon har en lag att följa, om hon vill lära känna sin tillvaros rättigheter och lju?igheter.

Det sätt, hvarpå jag stundom känt att bönen borde utöfvas för att vara god, vore, att hvarje akt af menniskans bön vore en hymn eller en sång född i hennes hjerta, d.v.s. att hon borde sjelf skapa psalmer och icke nöja sig med att läsa sådana.

Den enda bön, som vi skulle hafva att bedja, vore, att ständigt arbeta på att icke förhindra Honom att bedja inom oss, hvilken icke kan upphöra att bedja för oss, vare sig inom oss eller utom oss; det är inom oss som Han helst beder, emedan vi äro Hans altare, och när vi icke lemna Honom fritt tillträde, så går Han att bedja utom oss och tager sin frid med sig.

Otaligt många menniskor kunna icke bedja utan bilder och kruci?x. De veta icke, att vi sjelfve äro den enda bild, som är oss tillåten att betrakta, i det vi äro Guds afbild. De veta ej heller, att vi måste söka att få kruci?xet in i hjertat och icke blott hafva det för ögat, att vi måste vinnlägga oss om att der hafva den Korsfäste, för att derutur kunna utdrifva korsfästaren.

Våra kyrkliga gudstjenster, sådana de nu äro på grund af ett rådande förfall, befordra icke menniskan mycket, men oaktadt sin ringa kraft hafva de dock en högtidlig glans, som binder de yttre sinnena och åtminstone för en kortare tid hindrar dem att öfverskrida ordningens gräns, såsom de eljest oupphörligt göra. Dessutom veta alltid de rene och starke att draga fördel af denna kult. Ve derför dem, som låta bruka sig till verktyg för dess afskaffande; men ännu mera ve dem, som dertill äro orsak!

Jag har i mina skrifter nogsamt visat, huru högt den inre menniskans bön står öfver formbönerna; dock har jag tillika måst erfara, att de böner, som man förrättar i kyrkan, stundom äro verksammare än de i ensamheten och utan den synliga gemenskapen. Templen äro fulla af offrens och bönernas magi. Denna magi öfvergår på mig och ersätter till en del hvad som fattas mig sjelf. De starke tro sig icke behöfva denna hjelp.

I kraft af att upprepa: min Fader, låtom oss hoppas, att vi slutligen skola höra sägas: min son.

Stundom bereder Gud för oss i hemlighet en sak, som kan vara oss nyttig och glädjande, och i det ögonblick, då den skall komma oss till del, ingjuter Han hos oss en åstundan derefter och en maning att utbedja oss den, på det Han måtte komma oss att tänka, att Han på grund af vår bön skänker oss den, och på det Han tillika måtte kunna uppväcka i vårt hjerta en känsla af Hans godhet, Hans välbehag och kärlek till oss.

Om Studier

Biblioteken äro för menniskans ande hvad apothekerna äro för kroppen. De förra såväl som de senare äro bevis på menniskans svaghet. De tjena stundom till lindring i menniskans lidanden, men ofta blott till att föröka dem. I sig sjelf måste menniskan ?nna sin helsa och odödlighet; och derför bör hon blott med stor försigtighet och mod betjena sig af dem, och dervid icke förgäta att, om de ock stundom äro henne nyttiga, dock intet ögonblick i hennes lif är, då hon icke kunde vara dem förutan.

Böckerna synas mig endast vara sanningens tempelfönster, ingalunda dess dörrar; ty i sjelfva verket visa de blott tingen för menniskan, utan att gifva henne dem. Men menniskorna be?nna sig i ett sådant tillstånd af förslappning och tröghet, att det icke är nog att blott locka dem, man måste ock draga dem med kraft. — Också har ej Frälsaren, som sjelf var vägen, skrifvit några böcker, utan bestigit korset för att draga alla till sig.